Kommentarer 0

Olikheter och likheter

Det är uppenbart en hel del muskler som kramar och omsluter, tar sin väg förbi och runt om halsen. Var enda en av dom tycks vara intimt kopplade till mina  känslor och reagerar på en millisekund med att bli varma och spänna sig när jag återigen tittar på den 3 minuter långa hälsningen där trummandet smälter samman med bilder som betyder allt och så olika för alla och en var. Ögonen tåras och jag blir sådär varm och lyckligt sorgsam som jag tycks bli allt bättre på att bli. Kan hända hänger det ihop med att jag bara blir mer och mer komplett med åren. Att varenda upplevd känsla och erfarenhet ger mig möjlighet att komma närmre mig själv. Och att Kent är Kent.

Vi lyssnade på den nya låten i bilen i går jag och lillasyster och hon sa att det verkligen alltid är något speciellt med just deras musik och kanske framför allt deras texter. Vi hade precis lyssnat på Peg Parneviks alldeles nysläppta låt som för all del inte var dålig på något sätt, tvärtom, glad och säkerligen en blivande hit. Men så klart kan man inte jämföra, det höll hon ju med om.  Nej i deras texter kan man alltid hitta något just för sig själv, oavsett i vilket mood man tycks vara fast i för tillfället. Glad, trött fundersam eller ledsen. Musik förstärker, förflyttar och förankrar oss.

Vi pratade om just detta lite senare när vi satt och åt hela familjen och då sa mannen

– Det är ju lite som med Det okända då eller? Han lät blicken svepa lite med fixerade den egentligen på mig. Med en glimt och ett litet glatt uns av provokation. Han vet nämligen att jag är väldigt i frågasättande när det kommer till den mer obestämbara och andliga biten. Där kan man ju också passa in allt efter person och vad man vill se och känna, fyller han i. En varm tant som så klart måste vara någons mormor och så vidare, ler han. De stämmer ju det han säger. Det finns en likhet. Men ändå hallå! Att jämföra Kent med Det okända. Vet inte om det känns ok.

Jag skäms alltid en aning när jag konfronteras med min misstro gällande kontakt med det okända och andevärlden.  Eller rättare sagt det faktum att jag inte tycks ha förmåga att hålla tyst med vad jag tror och inte tror, det är ju upp till var och en. Men av nån outgrundlig anledning så tycks jag näst intill tvångsmässigt alltid läcka nån liten onödig kommentar om att allt minsann går att passa in om man bara vill. Att det som sägs är så generellt och allmänt att det inte går att misslyckas med att hitta likheter och anknytningspunkter för den som söker. Må så vara. Jag får tro och tycka som jag vill och det får ju så klart alla andra också. Dessutom kan det väl aldrig vara fel att hitta det man söker. Jag känner ju inget fel i det faktum att jag hittar pusselbitar och att känslorna får en känsla av rymd och lätthet som jag fångar upp och omsluter när jag skruvar upp volymen och välkomnar varje sekund av musik.

Det är ok att jämföra Kent med Det okända. Helt ok, då som nu för alltid.

 

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...

Skriv ett svar