Jag vet vad jag ska bli när jag blir stor. Nu äntligen vet jag. Jag ska bli ljusstakssvarvare. Tänk alla dessa år som jag tittat in och för all del jobbat på en del projekt i min svärfars snickeriverkstad utan att ställa mig vid svarven. Alla dessa år till spillo. Jag menar, tänk va många ljusstakar och skålar jag hade kunnat tillverka under de dryga 22 åren som han varit min svärfar!
Det är en alldeles egen värld som han skapat sig där i det utbyggda varma garaget min Kent. En värld som ger honom ro och kraft att skapa. Han skapar både glädje och de allra mest fantastiska saker i trä. Det finns ingenting som han inte kan skapa i sin fina verkstad. Då menar jag verkligen ingenting. På riktigt.
Jag kan ju inte riktigt skapa vad som helst om man säger så. Men den där avkopplingen och sköna glädjen som han talar om att han finner där, den fann jag också.
Det är något alldeles speciellt att skapa med sina händer. Den totala koncentrationen och det sköna fokus som liksom bara kommer av sig självt när man startar svarven och spånet börjar yra och öronen liksom krullar ihop sig lite av det höga men fina ljudet. Jag är helt såld på det här med att svarva. Bästa DIYet :)
I verkstaden finns det fyra sådana här fantastiska byråer fulla med skrot och skatter.
Givetvis finns det plåster inom räckhåll. En liten röd papperslåda som Kent tejpat fast på bandsågen och markerat med ett kors. Alldeles ljuvlig och logisk i sin fantastiska miljö.
Här ser man inte riktigt hur glad jag kände mig inuti. Men det syns att jag är fokuserad i alla fall :)
Jag blev själv riktigt nöjd med min allra första ljusstake. Jag har redan en ny på gång och när jag skapat mig min första lilla kollektion så lutar det åt att det blir ljusstakar i många av paketen under granarna runt om mig i år. För huuur många som helst kan jag ju inte ha själv.
För sluta svarva ljusstakar det kommer jag inte göra på länge. Om ens någonsin. Finns ju egentligen ingen anledning att sluta med något så galet kul :)
| Detta är mitt bidrag till Fabrikens tema DIY |
Oj! Men är du säker på att du inte gick fel och hamnade i en….GULDGRUVA?
Ja du, en guldgruva är precis vad det är!!! Tror knappt det är sant. Allt det är ju lite mitt dessutom liksom :)
kram
Men Tina, oj vilken lycka ! Förstår din glädje….och superfina ljusstakar gör du!
kram kram /tina
Åh tack!
Med tanke på att det trots allt verkligen var min första ljusstake så är jag faktiskt rätt så nöjd :)
Jag känner mig otroligt tacksam för detta inlägg. Du fick mig tillbaka till min barndom för några minuter. Jag älskar att svarva och har fått tillbringa många timmar tillsammans med morfar framför svarven.
Men det har glömts bort genom åren och du fick mig att uppleva det igen.
Så jag förstår precis vad du menar. Kolla in Cristoph Finkel för mer svarvinspiration :)
Kram till dig och lycka till!
Men Helena. Vilken fin sak. Att få dig tillbaka till barndomen för en stund. Jag tror att jag anar den sköna känslan du fick i din mage när du lät tankarna flyga dit för några minuter. Det där borde vi göra oftare. Utsätta oss för minnesframkallande intryck och sedan låta oss fastna lite i minnena som kommer….jag tror det är bra för oss:)
Jag ska genast kolla upp Cristoph Finkel och låta mig inspireras (ja planerar redan för en stund vid svarven i morgon;)
KRAM
Alltså. Wow. Wow. Vilket ställe. Vilken DIY. Vilken berättelse. Vilka bilder. Svarv är det nya svarta känner jag precis. Finheter detta inlägg,Tina.
Vilka fenomenala ord Weronica! Du satte det. Verkligen. För det är så det känns ju. ”Att svarva är det nya svarta.”
Y E S :)
Vet du – jag har min morfars svarv i vår stuga och nästa sommar, japp, då ska jag svarva!!!!
Jaa! Då har jag ännu en anledning att längta till sommaren 2015! För när du svarvar kommer det bli bra;)
kramkram
Pingback: F A B R I K E N * | ljus i mitt hus | PEPPAR OCH VANILJ