PEPPAR OCH VANILJ

Tillsammans – På den tid telefonerna vi använde verkligen såg ut som på bilden, vill jag minnas att den verkligen förde oss närmre, gav oss ytterligare ett rum att vara tillsammans i. Kanske är det en romantiserad bild av allt en allt mer avlägsen tid. Kanske har jag en poäng. Min känsla är i alla fall att dagens telefoner, som i alla fall i min närmsta omgivning näst intill uteslutande är en mobil sådan inte har som huvudsyfte att föra oss närmre, att ge oss en stund tillsammans. Tvärtom i många fall. Jag möts av böjda huvuden och enskilt pekande på smartphones när jag tittar in i rum där mina tonårstjejer och deras kompisar sitter. Sorgligt nog ser det stundtals likadant ut i vår soffa på kvällarna. Inte ens när vi är tillsammans är vi tillsammans.

Brittiska mobiloperatören O2 har tagit fram statistik över vad vi faktiskt använder våra smartphones till och det är där klassikern ”att prata” hamnar en bit ner i listan. Faktum är att telefonsamtal kommer först på en femteplats, med en snittid på 12 minuter och 6 sekunder. Etta på listan är i stället internet och surfning som tar upp 24 minuter och 49 sekunder av våra dagar. På andraplats hittar vi sociala medier, följt av musik på tredjeplats och spel på fjärde.

Jag har en känsla av att det är dags att reflektera en stund över det här med att vara tillsammans. Inte ska väl tejp och snören, som jag har med på min bild behövas för att få oss att vara mer tillsammans. Lite draget till sin spets naturligtvis. Men ändå. Jag undrar lite.

Nu inför den stundande påsken, som den svarta fjädern symboliserar så vill jag uppmana oss alla att lyfta luren och prata med människor som betyder något. Låt bli sms eller Facebook. Prata. Eller allra helst, träffas och var tillsammans. Utan smartphones i handen.

♥

Bilden är från mitt instagramflöde →

I dag har jag lite långtråkigt och känner mig själaglad för det. Glad men uttråkad. Kunde ju vara värre såklart. Anledningen till att jag känner mig uttråkad är att jag  har ett fint litet lånebarn sovandes i soffan. Febrig lillkille med ett trilsket öra och en mamma som verkligen hade en viktig sak att göra idag. Då är jag ett av förstavalen att be om hjälp. Det är ganska fint det. Att få förtroendet att vara med någons sjuka barn.

Grejen är bara den att jag blir så försiktig, så hänsynsfull mot det där lilla rödmosiga till synes evighets sovande knytet. En handlingsförlamning tvingar sig på mig och jag tittar längtande ut mot den fina vårdagen. Men om ett litet tag kommer mamman och hämtar sin skatt och jag blir återigen en fri och skön tonårsmamma med VAB-dagar som ett vagt minne från en svunnen tid.

 I bland kan jag för all del sakna tiden då barnens hand var som på bilden. Lite leksmutsig knubbig och alldeles varm och ofta i min hand. Så klart. Men VAB det saknar jag då verkligen inte.

♥

Långt borta hörde jag den pigga signalen på mobilen i rummet intill nästan lite hånfullt leta sig in i  mina näst intill förlamade hörselgångar. Det långsamma prasslandet i sängkläderna både från sängen alldeles nära och sängarna i rummen intill talade om att den  lilla djävulskt melodiösa plingelingsignalen uppmärksammats av hela familjen och att en ny dag sakta höll på att vakna

Natten kändes tung och knölig i min kropp och samtidigt som jag kom i håg att jag nästan somnat med handen nära den varma kroppen i sängen bredvid men tvingat mig upp i sista sekund och burit med mig kudden in till lillasysters rum och krupit ner bredvid den tonårsoroliga och lite förkylda kroppen som inte kunde somna. Suckarna och de små hostningarna hade ordlöst lockat dit mig och hennes andetag blev lugna på en minut och jag kände mig som världens bästa mamma samtidigt som jag slets itu och somnade. Alldeles samtidigt kom jag på att jag samma kväll, igår alltså, hade lagt fram mina fodrade löpartajts och träningströjor på stolen i sovrummet för att vara redo att köra tjejerna till skolan och sedan direkt när jag parkerat bilen ta en promenad. Jag hade tänkt gå en runda som sträcker sig in på en skogsstig och på en gammal banvall. Men uppenbarligen så hade jullovet vänt på dygnet för mig och jag insåg att jag verkligen varit långt ifrån denna tiden att komma upp ur sängen på länge, för inte ens när tjejerna var avsläppta vid respektive skola var det i närheten av ljust ute.

I bilen överlade jag med mig själv huruvida jag skulle senarelägga (med risk för att den skulle utebli) min promenad på grund av bristen på ljus eller om jag skulle gå en annan runda. Eftersom det vid den här tiden på morgonen naturligtvis är en hel del människor i rörelse så var jag i ärlighetens namn inte sugen på att gå min vanliga ”stadsrunda” för jag ville inte möta någon. Inte någon alls. Beslutet att smita undan promenaden höll på att fattas när jag såg grannen dra sin soptunna till gatan och med pigga steg kom in på vår garageinfart och svepte förbi med vår soptunna och placerade även den på platsen de ska stå när sopbilen kommer och tömmer.

– God morgon Tina, studsade emot mig när jag kom ur bilen. De ska visst stå med handtagen utåt numera har jag läst i någon tidning. Men det kan vi väl leva med!? kvittrade världen bästa granne och stod redan med ryggen emot mig vid sin brevlåda när jag forcerade fram några pigga ord. Jag fiskade upp mina hörlurar och satte på ett sparat avsnitt av Alex och Sigges podcast. Jag tog en kort men skön promenad och fredagen den 9 januari 2015 var ett faktum.