Ibland kan jag bli lite osäker på om jag verkligen försöker mitt allra bästa. Skulle jag inte kunna försöka vara en lite bättre mamma, fru, dotter, syster eller vän. Det är stundtals verkligen inga problem att göra långa prydliga listor på saker jag skulle kunna föreslå mig själv att göra för att kanske bli just lite bättre. Men jag vet inte.
Jag kan ibland förnimma ett minimalt sus i magen när jag tänker att ”jag är bra nog”, ett sus som kanske avslöjar mig. För jag är nog lite rädd för att jag i själva verket kanske är lat, eller rättare sagt lite bekväm. Eller kanske framförallt aningens osäker, tvekande på min egen förmåga. För tänk om jag anstränger mig till det yttersta för att vara den allra bästa av allt, och så skulle det i sista ändan visa sig att det inte räckte ändå. Något av en mardrömstanke. Som kanske spökar hos oss alla lite på undantag i det innersta gömda. Fast spelar det egentligen någon roll?
Kanske är det bra att spara på de där yttersta ansträngningarna som finns på den imaginära listan i bakhuvudet. Spara och leva trygg i tron att det alltid finns lite mer att ge, liksom ruva på en reservplan. Låt mig gå omkring och le inombords åt tanken på att det minsann finns ytterligare en växel att lägga i om det verkligen behövs. Eller också glömmer jag bara av det så länge. Jag ska i alla fall sluta tänka på det. För jag är ganska säker.
Det viktigaste ger jag dig varje dag. Utan att tänka på det så plockar jag nog från min hemliga lista vareviga dag.
Vi är alla våra bästa jag, just här och just nu.
♥